Mindfulness – Medveten Närvaro











{25 mars, 2013}   Wicca och kläder

Jag har nyligen börjat studera Wicca och många andra wiccor jag har träffat verkar bära långkjolar och stora smycken. Vid offentliga evenemang känns det som om det vore en bra idé eftersom alla bär sådana saker men jag gillar mest att gå klädd i jeans och tröja. Jag gillar inte ens smycken alltför mycket. Så jag har undrat om jag måste börja klä mig annorlunda nu?
Jag pratade med en kompis och hon tyckte inte att det finns några speciella regler inom Wicca som säger att man måste sluta bära byxor och byta dem mot böljande kläder och massor av svart smink, t.ex. som på denna sidan. Men precis som i alla religioner är wiccor människor och vissa människor gillar jeans och t-shirt, andra gillar rosa klänningar och vissa gillar att klä sig som de alltid gjort på de olika evenemangen. Det är väl helt upp till var och en vad de vill ha på sig. Vara sig själv och vara glad över det.
Bara för att man har hittat en ny andlig väg betyder inte det att du måste berätta det för alla du kommer i kontakt. Man behöver inte bära långklänningar och pentagram bara för att man kommit på att Wicca är rätt väg för dig. Gillar man inte smycken och klänningar så ska man väl inte bära dem – det vore ju mot naturen eller hur?
Det viktiga är att andlighet kommer inifrån, inte av hur du ser ut på utsidan. Att färga håret svart gör inte att man är mer ”true”. Man ska inte oroa sig för mycket över hur man ser ut. Det skulle ju kunna tänkas att någon till och med känner avundsjuka över att du klär dig precis som du känner för, vem vet?🙂



Jag har ju dille på böcker om personlig utveckling som ni vet och för ett par år sedan läste jag Älska livet som det är eller Loving What Is som den heter på engelska.

Det är en fantastisk bok om man är mogen för den. Är man inte det kommer man säkert att störa sig på den. Men annars kan den faktiskt verkligen förändra ditt sätt att tänka och senare kanske också ditt sätt att leva. Har ni hört uttrycket ”När du pekar på någon så pekar tre fingar tillbaka på dig själv”? Det är ett tröttsamt uttryck om man inte till fullo förstått vad det handlar om. Men genom den syn på världen som vi målar upp inom oss så ser vi allting och alla andra. Vi tar på oss glasögon som filtrerar verkligheten.

För att göra det enkelt har författaren utarbetat ett system som kallas The Work. Man ska då ställa fyra frågor och sedan även vända på allting som man påstår. Det är ganska kallt och logiskt men på något sätt är det precis det som jag gillar. Detta är någonting som man kan ta till sig väldigt lätt. Det är nästan som magi eftersom det inte spelar någon roll vilket ämne det gäller – denna teknik går att applicera på vilket problem som helst.

Bäst gör man i att känna efter om man är mogen för den här typen av uppvaknande innan man läser boken. Personligen hade jag redan haft liknande tankar som författaren, jag hade bara oerhört svårt att strukturera dem.



Jag har hittat en bokklubb som specialiserat sig på personlig och andlig utveckling (Livsenergi heter den). Jag kände att jag på något sätt påverkades av den, för jag satte mig och läste lite om ett par av böckerna på Internet. Alla böckerna är skrivna av människor som funnit lyckan, sig själva eller någon sorts inre frid.

Ibland kan jag få sådana där ”new ageflum”-dagar! Jag vill också finna inre frid! Man vill ju finna sitt sanna jag och bli harmonisk och balanserad. Garv garv garv, den som läser detta må garva ihjäl sig. Skulle jag??? Men i alla fall, det skadar inte att försöka. Jag kände mig ganska stressad idag, varför visste jag som vanligt inte.

Senare började det regna och jag hade balkongdörren öppen. Det kom in sval luft och ljudet från regnet var öronbedövande. Det kändes friskt på något sätt och jag fick lust att sätta mig därute en stund och dricka en kopp kaffe. Så jag gjorde i ordning en kopp, satte mig i ena solstolen med en riktigt skön kudde bakom huvudet och så gjorde jag ingenting annat än att njuta av regnet och kaffet. Jag andades djupt och mediterade en stund över saker jag tycker om att göra. Efter det släppte huvudvärken något och jag mådde lite bättre. Jag tänker alldeles för mycket negativa tankar, grubblar för mycket och funderar över vad jag ska ta tag i för projekt härnäst. Det är inte bra.

Det som däremot är bra är att jag varit hemma så länge för nu har jag verkligen börjat må mycket bättre konstant. Det måste nästan vara vilan som har gjort det. Jag skulle säkert må ännu bättre om jag kunde sova under rätt tid på dygnet (typ 0:00 – 8:00) och drack mer vatten men det får bli senare projekt!



{16 februari, 2011}   Inspiration från en wicca ritual

I ”En wiccas handbok” finns en övning som heter ”Känn guden och gudinnan i andra”. Det tycker jag är en bra grej, att inspireras av andra människor. Det kan vara din mamma, din vän, en tant på bussen, en doktor eller t.o.m. någon du ogillar. Så fort du ser någon göra något storslaget eller bara lite beundransvärt, stoppa då in det i din lilla ask av minnen och ta fram när du känner dig vilsen. Jobba med bilder, att se framför dig en situation som gick bra. Det hjälper dig i svåra stunder.



På pendeln läste jag ut ”En wiccas handbok”. Den var bra! Jag blev faktiskt väldigt fascinerad av wicca-religionen och tror att den skulle passa mig. Det finns bara ett problem: jag skulle inte kunna se på ritualer eller t.ex. åkalla en gudinna utan att börja garva. Jag är alldeles för ironiskt lagd. En ironisk ateist, precis som många andra svenskar. Ett annat problem jag har med religionen är den inte så mycket verkar gå ut på att hjälpa sina medmänniskor. Såväl Jesus som Dale Carnegie och Dalai Lama påstår att man själv mår bra av att hjälpa andra och vara snäll och omtänksam. Även Bill och Ted hade ”Be excellent to each other!” som främsta motto (jämte ”Party on dude”, men det kan vi glömma för stunden). Jag tror verkligen att det är sant och nödvändigt för att allting ska fungera, även om jag själv inte riktigt lever på det sättet. Hur som helst, skulle man gå med i någon wicca-gemenskap inbillar jag mig att det, på grund av just detta, skulle kunna bli ganska otrevligt. Jag kanske har fel om just wiccor men jag brukar dra mig för att umgås med folk som har den här typen av egoistiska inställning.



Jag gillar inte så mycket att bli personlig när jag går till läkaren, affären, banken eller vad det nu kan vara. Jag avskyr t.ex. om någon spärrvakt säger: ”Snygg tröja!” (det har hänt) eller om någon doktor frågar vad jag gör på fritiden. Men det beror bara på att de allra flesta i Stockholm har så himla bråttom att man har vant sig vid att vara extremt opersonlig hela tiden. Eller jag vet inte om de har så bråttom, de vill väl verka ha det, verka vara viktiga. På ryggkliniken där jag går lär sig tjejen i receptionen ens namn redan första gången man kommer dit och minns det sedan. Till kuratorkliniken kan man däremot gå 30 gånger och de ser exakt lika frågande ut varje gång man dyker upp.

Det är egentligen inte så att man gillar att vara opersonlig, det är helt enkelt ett sätt att orka med, att passa in, att få makt. För det är ju så att den som anstränger sig för att vara trevlig, öppen eller är lite omständigare än den andra kommer i ett sorts underläge medan den som är opersonlig får kontroll. Ungefär: ”Haa-haa! Du vill vinna mitt förtroende, men det kommer aldrig att gå!” Därför: om någon är lite mer personlig blir jag skräckslagen. Jag är inte tränad för det.🙂 Vissa ställen har den där varma företagskulturen, vissa läkare behandlar sina patienter som medmänniskor. Det är ju så det borde vara, det vore ju schysst om det alltid var så! Alla parter tjänar ju på det.



{23 september, 2010}   Köpt En Wiccas Handbok nu

Jag har köpt ”En wiccas handbok”. Mysig bok faktiskt! Den handlar om wicca-filosofin som är en sorts religion. Man ska leva nära naturen och utföra ritualer och se energier hos människor och sådant. Jag känner en viss dragning till sådana grejer i och med att jag älskar naturen och många gånger ifrågasätter civilisationen (även om jag naturligtvis inte kan leva utan den nu när jag börjat leva i den!). Det jag har svårt för är de här ”psychic” grejerna, det här sjätte sinnet. Att se en aura runt folks kroppar och sådant eller få saker att hända med tankens kraft. Jag har aldrig råkat ut för någonting som över huvud taget skulle vara övernaturligt. Förutom viss ”telepati” med min bror. Vi tänker ofta på samma saker och får samma låt på hjärnan precis samtidigt, fast det kan ju vara tillfälligheter. Antingen är jag för okoncentrerad eller så har jag inte ”gåvan” eller så är alltihop bara båg. Det är inte magin som är det allra intressantaste. Det intressanta är att komma ifrån den stränga kristendomen där guden är fördömande och t.ex. nakenheten är tabu.

Häromdagen kom Anna över. Vi åt lite egna hamburgare och pommes och satt och snackade som vanligt. Vi snackade om feminism, arbetsmarknaden och konsumtionssamhället fast vi garvade väldigt mycket. Sen läste jag högt ur ”En wiccas handbok” och föreslog att vi skulle göra en utav övningarna där (inte nu, utan en annan gång). Det gäller att ställa sig mot varsin vit vägg mitt emot varandra och försöka få syn på varandras auror. Det ledde snabbt in på en diskussion om vem som var ”psychic” och inte. En del har ett sjätte sinne, de har liksom gåvan. Man vet om man har den eller inte. Anna och jag har den förmodligen inte. Folk som verkar/verkade ha den är: Lisa, farsan, Cathrine, min mormor för att nämna några. Var går gränsen för intuition och ”kontakt med andra sidan”? Det är svårt att säga. Jag hade väldigt mycket fantasi som barn och som vuxen och har varit både knäpp, knasig, konstig och annorlunda, men har aldrig känt mig ”psychic”.



{20 september, 2010}   Små krämpor

En sak jag har tänkt på är att vissa hälsoproblem är så små att man inte borde räkna dem ens. Jag vet inte. Jag antar att förr i världen hade folk massor med krämpor men det var inget man reflekterade så mycket över eftersom det var naturligt och inte gick att göra någonting åt. Nuförtiden blir folk galna om de blir sjuka i några dagar, det krävs liksom att man får ut så mycket som möjligt av livet hela tiden.



{18 september, 2010}   Vädurens personlighet

Min vädurspersonlighet har börjat visa sig mer och mer på senaste tiden. Jag vet inte om det är för att jag läst om väduren och fått lite komplex att jag måste leva upp till det eller om det alltid funnits där. Lite av båda tror jag. Jag har en sån otrolig tävlingslystnad när det gäller vissa saker. Egentligen har jag alltid hatat tävlingar men nu har jag kommit på att det antagligen är för att jag i själva verket hatar att förlora. Jag vill vara bäst, är jag inte det så blir jag sur.

En annan sak som i och för sig är dum är att jag för första gången i mitt liv börjat få lite komplex för mitt utseende. Det tjatas så förfärligt om utseendet i dessa tider så ni kan inte ana. Alla ska se perfekta ut, det finns inte plats för söta, naturliga tjejer utan man ska se ut på ett visst sätt. Någonting som jag alltid inbillat mig är att folk inte tycker att jag är snygg.



{16 september, 2010}   Fick mitt horoskop ställt
Igår kväll höll jag på länge med en grej. Det är ju så att jag när jag fick mitt horoskop ställt av Mattes syrra så spelade vi ju in det på en minikassettband. Bara för att det var så mycket på det bandet och jobbigt att ta in så har jag inte lyssnat på det förrän nu. Så jag lyssnade på det och skrev ner ungefär vad som sades. Det var rätt skoj. Men hon gjorde ju ganska annorlunda än vad jag hört att man ska göra. Det var i och för sig väldigt intressant att hon hade valt ut vissa delar som hon tyckte var framträdande istället för att redogöra för hela horoskopet.

Men jag vet inte. Jag har blivit skeptisk till det där med horoskop. Angående just det som hon sa tyckte jag ju att det stämde väldigt bra, det hon sa. Men ändå, om man kollar, vad skulle en planet som ligger så långt bort som Neptunus kunna göra med min ascendent – ascendenten som bara är en tänkt punkt dessutom. Det är andra grejer också: det sägs att man får sitt avtryck från planeterna i födelseögonblicket, men vad händer då inne i magen? Man har väl en personlighet då också? Kan djur påverkas av planeter, det måste de ju kunna eftersom de är lika oss? Skillnaden mellan de olika faktorerna i horoskopet: ascendenten, MC och soltecknet är hårfin. Vad hör egentligen till vad? Och hur har man kommit fram till alltsammans? Det sägs att man har undersökt hur folk reagerat under tusentals år men det är ju oerhört många faktorer som spelar in, hur ska man veta vad som gjorde vad? Om det var den planeten eller det faktum att du var född under den dekaden eller den aspekten som gjorde att man blev på ett visst sätt. Och Pluto upptäcktes ju för inte så länge sen. Har man redan hunnit forska på vad den skulle göra med folk? Behövs det inte mer än hundra års studier för sånt?

Hur som helst är det en intressant teori om hur en människa är uppbyggd. Det är en schysst modell för personlighet. Och även om det inte skulle stämma det där med horoskop kan det ju ändå ge vissa nya infallsvinklar och tips om vad man ska göra åt sitt liv. Jag tror också fortfarande mycket på själva soltecknet. Jag tycker det har stämt så himla väl jämt. Det skulle ju kunna bero på att man påverkas av den årstid då man är född eller att man faktiskt påverkas av solen på något sätt. Det hela är väldigt mystiskt!



et cetera