Mindfulness – Medveten Närvaro











{16 februari, 2011}   Inspiration från en wicca ritual

I ”En wiccas handbok” finns en övning som heter ”Känn guden och gudinnan i andra”. Det tycker jag är en bra grej, att inspireras av andra människor. Det kan vara din mamma, din vän, en tant på bussen, en doktor eller t.o.m. någon du ogillar. Så fort du ser någon göra något storslaget eller bara lite beundransvärt, stoppa då in det i din lilla ask av minnen och ta fram när du känner dig vilsen. Jobba med bilder, att se framför dig en situation som gick bra. Det hjälper dig i svåra stunder.

Annonser


På pendeln läste jag ut ”En wiccas handbok”. Den var bra! Jag blev faktiskt väldigt fascinerad av wicca-religionen och tror att den skulle passa mig. Det finns bara ett problem: jag skulle inte kunna se på ritualer eller t.ex. åkalla en gudinna utan att börja garva. Jag är alldeles för ironiskt lagd. En ironisk ateist, precis som många andra svenskar. Ett annat problem jag har med religionen är den inte så mycket verkar gå ut på att hjälpa sina medmänniskor. Såväl Jesus som Dale Carnegie och Dalai Lama påstår att man själv mår bra av att hjälpa andra och vara snäll och omtänksam. Även Bill och Ted hade ”Be excellent to each other!” som främsta motto (jämte ”Party on dude”, men det kan vi glömma för stunden). Jag tror verkligen att det är sant och nödvändigt för att allting ska fungera, även om jag själv inte riktigt lever på det sättet. Hur som helst, skulle man gå med i någon wicca-gemenskap inbillar jag mig att det, på grund av just detta, skulle kunna bli ganska otrevligt. Jag kanske har fel om just wiccor men jag brukar dra mig för att umgås med folk som har den här typen av egoistiska inställning.



Jag gillar inte så mycket att bli personlig när jag går till läkaren, affären, banken eller vad det nu kan vara. Jag avskyr t.ex. om någon spärrvakt säger: ”Snygg tröja!” (det har hänt) eller om någon doktor frågar vad jag gör på fritiden. Men det beror bara på att de allra flesta i Stockholm har så himla bråttom att man har vant sig vid att vara extremt opersonlig hela tiden. Eller jag vet inte om de har så bråttom, de vill väl verka ha det, verka vara viktiga. På ryggkliniken där jag går lär sig tjejen i receptionen ens namn redan första gången man kommer dit och minns det sedan. Till kuratorkliniken kan man däremot gå 30 gånger och de ser exakt lika frågande ut varje gång man dyker upp.

Det är egentligen inte så att man gillar att vara opersonlig, det är helt enkelt ett sätt att orka med, att passa in, att få makt. För det är ju så att den som anstränger sig för att vara trevlig, öppen eller är lite omständigare än den andra kommer i ett sorts underläge medan den som är opersonlig får kontroll. Ungefär: ”Haa-haa! Du vill vinna mitt förtroende, men det kommer aldrig att gå!” Därför: om någon är lite mer personlig blir jag skräckslagen. Jag är inte tränad för det. 🙂 Vissa ställen har den där varma företagskulturen, vissa läkare behandlar sina patienter som medmänniskor. Det är ju så det borde vara, det vore ju schysst om det alltid var så! Alla parter tjänar ju på det.



et cetera